Blogg

Jag är djupt imponerad, och berörd.

Jag har känt mig vagt olustig inför hela Sommarpratssäsongen. Det brukar vara så intressant! Så mycket viktigt som kommer ut när människor kan släppa det korta, snabba formatet och verkligen breda ut sig. Och så har det mest känts ljummet och förutsägbart i år, med undantag för ett par stycken, främst Betlehem Isaac och Robin Söderling, där Betlehems prat var omskakande och Robins förvånansvärt bra, dramatiskt berättarkonst.

Så kom Patrik Lundberg, och visade vad Sommar kan vara. I sitt program berättade han om sin mamma. Hon lever inte längre. Hon bodde i Sölvesborg, där Patrik också växte upp. Han berättade om klassunderläge, glädje, sorg, att inte ha några pengar, att vilja bli något mer och möta medelklassungdomar som koketterar med sin radikalitet och med att ta avstånd från sina ”borgerliga” förändrar.

Patrik berättar om ett perspektiv som allt för ofta försvinner i dagens politiska debatter. Det underifrån. I dag handlar så mycket om att peka ut syndabockar. Att säga att det är den eller den gruppens fel att saker gått snett. Men väldigt få berättar ur de arbetarklassperspektiv Patrik gjorde, och få gör det så vackert, med så mycket värme.

Jag lyssnade under en längre joggingtur. Jag brukar ha svårt att koncentrera mig på prat när jag springer. Det är helt enkelt för jävla jobbigt att ta sig fram på motionsspåren, andningen är för tung och musklerna för pressade. Hur ska man kunna lyssna på något som kräver sammanhang och fokus då? Jag brukar inte klara det i alla fall.

Den här gången var det tvärtom omöjligt att inte lyssna. Trots att Patrik var lågmäld, nästan viskande. Trots att det var en sammanhängande berättelse med kronologiska hopp, ämnesskiften och en massa annat.

Jag är djupt imponerad. Och berörd.

Konsten att förändra samhället

I sommar har jag publicerat en ny bok. Den heter Reformismens väg, och handlar om socialdemokratin och svenska kyrkan.

När jag inledde arbetet med boken trodde jag inte att det skulle vara så intressant. Visst, jag gillade tanken på att studera hur socialdemokratin varit med och påverkat utvecklingen av Svenska kyrkan under över 100 år, men jag trodde inte att jag skulle bli så engagerad i projektet.

Varför blev jag det?

Jag tror det handlar om att jag såg något större i debatterna om Svenska kyrkans väg.

För 100 år sedan var det i grunden en konservativ institution. Kyrkan var samhällsbevarande, och det var inte ett modernt, öppet och demokratiskt samhälle man ville bevara. Det var det gamla överhetssamhället. Hierarkierna. Människors lojalitet mot ett system.

Det var en öppen fråga hur arbetarrörelsen skulle förhålla sig till detta. Många ville helt vända kyrkan ryggen. Kapa banden. Avskaffa statskyrkan. De mer radikala ville gå längre än så och citerade gärna de gamla våldsromantiska orden om att den siste kungen skulle strypas av den siste prästens inälvor.

Andra inom arbetarrörelsen såg den folkliga kraften i kyrkan, bredden, den geografiska utbredningen och det faktum att den ändå hade ett starkt stöd.

Jag insåg under arbetet att vägvalet som socialdemokratin gjorde, att förändra kyrkan istället för att vända den ryggen och bekämpa den, har varit helt avgörande för hela det svenska samhällets utveckling. För vad hade hänt om den revolutionära linjen vunnit för drygt hundra år sedan? Svenska kyrkan hade förblivit i konservativa händer. Kampen mot arbetarrörelsen hade fortgått. Väldigt många människor hade tvingats välja mellan tron och klasskampen. internationella exempel visar att det inte är givet att det senare hade gått segrande ur den kampen om människors själar.

Nu kunde arbetarrörelsen istället ta det steg för steg, ofta i samarbete med progressiva präster. I den meningen är det samma arbete som fortsätter än i dag, men nu inom kyrkopolitiken och med en kyrka som skiljts från staten.

Det är också intressant att läsa om Svenska kyrkans utveckling mot bakgrund av dagens debatt om hur fundamentalism och religion ska hanteras i ett liberalt samhället. Jag tror att det finns mycket att lära av den icke-konfrontativa men tydligt förändringsinriktade linje som präglat kyrkopolitiken. Hur ett internt arbete inom kyrkan varvats med påtryckningar utifrån. Hur man samarbetat med kyrkans egna förändringskrafter. Hur man – trots allt – ofta haft goda relationer även till de mest bakåtsträvande.

Nåja, läs om ni tycker det verkar intressant. Den finns att köpa på adlibris. https://www.adlibris.com/se/bok/reformismens-vag—om-socialdemokratin-och-kyrkan-9789189117020

Nej, kulturen är inte grädden på moset

För några år sedan drog jag igång ett väldigt roligt projekt. Jag startade en förening för att göra musikaler i min gamla hemstad Lidköping. Det har egentligen aldrig satts upp musikaler där, och eftersom jag regisserat och producerat sådana i Kolhusteatern i Sörmland ville jag testa en ny plats, en ny publik och en ny grupp människor att arbeta tillsammans med.

Det har gått väldigt bra. Det har blivit två nyårsmusikaler så här långt. Premiär på trettonhelgen. Första året satte vi upp Djungelboken, andra året Familjen Addams. Publiken har gett oss ett suveränt gensvar. Mycket folk och massor av fina omdömen, där många är förvånade över att vi är så ”professionella”, trots att alla på scen är amatörer.

Det är förstås väldigt roligt. Det finns ett tryck i musikalverksamheten i Lidköping nu. Vi är på väg uppåt.

Generellt har vi också fått bra stöd från lokalsamhället. Företag sponsrar oss, kommunen har skjutit till ett förlusttäckningsbidrag och privatpersoner ger oss arbetstimmar gratis.

Så jag ska inte klaga. Verkligen inte. Men när jag läste Jonas Gardells kritik mot Amanda Lind och regeringens coronastrategi gentemot kultursektorn ramlade en sak jag gått och tänkt på en tid på plats i skallen på mig.

Gardell skrev att regeringen verkar betrakta kulturen som ”grädde på moset”, och därför inget man behöver prioritera i en kris. Kulturen kan väl bara lägga ned en tid, och sedan återuppstå ur askan av coronakrisen? Det han beskriver – rätt eller fel i just hans exempel – är en hållning jag känner igen. Under arbetet med att starta en musikal i Lidköping har jag gång på gång stött på den underliggande uppfattningen att den verksamhet vi vill skapa bara är till för oss som står på scen eller arbetar bakom densamma. ”Det är väl roligt att de kan hålla på och spela lite teater!”. Ja, exakt så har ingen sagt, förstås, men ni fattar poängen.

Den hållningen ligger väldigt långt ifrån de ambitioner jag och de andra som arbetar med projektet har med musikalen i Lidköping. Vår tanke är att en nyårsmusikal kan skapa ett mervärde för hela Lidköping. Det saknas nyårsrevy. Det har aldrig spelats musikal. Det är generellt ont om kulturevenemang vid den tiden på året. Det enda som lyfts högt i stan under den tiden är bandyn, som är fantastisk på väldigt många sätt, men inte det samma som scenkonst.

En musikal kan helt enkelt vara bra för hela staden. Det är i alla fall min tanke. Det ökar folklivet, skapar samlingspunkter och – inte minst – leder till ökad omsättning i den lokala ekonomin. Större delen av intäkterna kommer ju från publiken. Runt 70 procent om man ska vara mer exakt. Pengar som går till att hyra lokal, betala ut arvoden till lokala musiker och kreatörer, hyra ljud och ljus från ett lokalt företag och mycket mer. Omsättningen för ett sådant projekt är omkring 550 000 kronor. Förberedelserna tar ett år. De flesta som är med lägger i princip en dag i veckan under minst sex månader. Större delen av den tiden är ideellt arbete. Även de som får lite betalt lägger minst 75 procent av tiden gratis.

Ändå verkar de flesta (de som inte sett oss spela) fortfarande uppfatta det i huvudsak som ett projekt för att ungdomar ska ha något meningsfullt att göra.

Självklart har vi ungdomar med. Vuxna också. Självklart vill vi bidra till att alla dessa får något meningsfullt att göra. Att de får växa som artister, kombinera sång, dans och teater på ett sätt som de inte kan göra någon annanstans i kommunen.

Men det är inte det som får oss alla (inklusive ungdomarna) att ticka. Det är inte det får oss att lägga så många timmar på att sätta upp musikal. Nej, det som får oss att göra allt det där är mötet med publiken. Att vi kan skapa något som berör. Som betyder något för de som ser oss spela, och som gör att Lidköping som stad blir ännu lite roligare och bättre att leva i.

Det är mot den bakgrunden jag förstår Jonas Gardells frustration i hans kritik mot hur coronastrategin slår mot kulturarrangemangen. Att spela teater, musikal, musik eller vad som helst annat inom kulturområdet kan vara en rolig hobby för de som utövar det, men det kan också vara en näringsverksamhet. Något som skapar omsättning och tillväxt, som ger sammanhang och mening även åt andra sektorer.

Någon har sagt att det bästa receptet för att skapa lokal tillväxt är att skapa en miljö där människor säger att de trivs. Så enkelt är det. Jag är personligen övertygad om att en av ingredienserna måste vara ett levande kulturliv. Och vid sidan av allt annat – mitt allmänna behov av att göra kreativa saker, den positiva uppmärksamheten man får, lusten att pröva nya uttryck – är det just detta som är min starkaste drivkraft, som jag delar med de andra i gruppen som gör musikal. Vi tror att det blir lite lättare att trivas i ett samhälle där man kan gå till Folkets Hus en kväll i januari och se 22 personer ge allt de har för att spela den efter förutsättningarna allra bästa tänkbara versionen av Familjen Addams, eller Djungelboken eller 9 to 5.